Rekommendation 7: Kontinuitet och samarbete

Hem/Rekommendationer för vård/Rekommendation 7: Kontinuitet och samarbete
Rekommendation 7: Kontinuitet och samarbete 2017-08-01T14:09:39+00:00
  • Illustration: Veronica Ljunglöf

Rekommendation 7:
Kontinuitet och samarbete

För individer som har behov av insatser från flera huvudmän bör en kontaktperson utses som är huvudansvarig för att samordna insatserna och som tillsammans med individen, och för barn vårdnadshavare, gör upp en plan för tillfällen då vården överförs mellan två enheter.

Inledning

Alla individer och familjer behöver kontinuitet hos behandlare inom vård och omsorg. Detta är dock särskilt viktigt för personer med upprepat självskadebeteende och komplexa symtom som behöver olika, och ibland samtidiga, insatser från flera huvudmän (till exempel kommun och landsting). Vårdplanering eller samordnad individuell planering är verktyg där individen och aktiva huvudmän deltar i gemensamma möten med planerad uppföljning och utvärdering för att samordna insatserna.

Barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin behöver samarbeta för att skapa vård som är anpassad efter individen och särskilt arbeta med att överbrygga övergången mellan vårdgivarna. När det finns skäl att tro att den unga personen kommer att ”trilla ur” behandlingen vid övergång till vuxenpsykiatrin (då hen fyller 18 år) kan det vara en fördel att låta individen fortsätta få vård inom barnpsykiatrin (NICE, 2011). Med specialiserade åldersintegrerade team där BUP och vuxenpsykiatrin samarbetar minskar risken för negativa effekter av att byta verksamhet.

Ett möjligt sätt av överbrygga övergången mellan heldygns-/mellan- och öppenvård är att inlagda individer börjar eller fortsätter att delta i planerade behandlingar inom de öppnare vårdformerna under pågående inläggning. Det ökar känslan av kontinuitet och minskar risken för behandlingsavbrott. Ytterligare en möjlighet är att individer som vårdats inom heldygnsvården kan få möjlighet att ringa avdelningspersonal på jourtid för att få telefonstöd i hemmet. I Nederländerna kan individer erbjudas bed-aan-recept (direktöversatt ”säng-på-recept”, kallas i Sverige ofta brukarstyrd inläggning). Metoden innebär att individen själv förfogar över möjligheten till inläggning under ett begränsat antal nätter med en maximal frekvens som individen kommer överens med sin behandlare om (Helleman, Goossens, Kaasenbrood & van Achterberg, 2014a, 2014b). Användandet av brukarstyrd inläggning är utbrett i Nederländerna och det har i kvalitativa studier visat god effekt men randomiserade kontrollerade studier saknas. I Sverige pågår för närvarande en randomiserad kontrollerad studie och en studie med epidemiologiskt perspektiv.

Sedan 1 januari 2010 finns i socialtjänstlagen och i hälso- och sjukvårdslagen en bestämmelse om att kommun och landsting ska upprätta en samordnad individuell plan (SIP). Denna bestämmelse inbegriper även privata utförare som kommun och landsting har upprättat avtal med. SIP gäller för personer som har behov av insatser från både socialtjänsten och från hälso- och sjukvården. Detta är särskilt viktigt för att tillgodose behovet av tydliggörande av vilken huvudman som ansvarar för vilka insatser för personen med självskadebeteende. SIP kan upprättas för personer i alla åldersgrupper oberoende av om den enskilde har större eller mindre behov av samordning. Planen utformas utifrån individens (och hos barn även vårdnadshavares) upplevelse av sin aktuella situation och innehåller åtgärder och ansvarsområden för att de mål som individen bestämt ska uppnås.