Normkritiska perspektiv och jämlik vård

Hem/Forskning och material/Normkritiska perspektiv och jämlik vård
Normkritiska perspektiv och jämlik vård 2018-03-14T16:02:52+00:00

Normkritiska perspektiv på självskadebeteende och jämlik vård

Ett att Nationella Självskadeprojektets uppdrag är att skapa en jämlik vård för personer med självskadebeteende. Jämlik vård betyder att vård av hög kvalitet, präglad av ett gott bemötande, ska finnas tillgänglig oavsett var i Sverige man bor. Jämlik vård handlar också om att vården ska vara tillgänglig för alla och fördelas efter vilka som har störst behov. Nationell plattform för jämlik hälsa och vård definierar det såhär:

Jämlik hälso- och sjukvård innebär att bemötande, vård och behandling ska erbjudas på lika villkor till alla oavsett bland annat personliga egenskaper, bostadsort, ålder, kön, funktionsnedsättning, utbildning, social ställning, etnisk eller religiös tillhörighet, sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck. Eftersom hälsan inte är jämlikt fördelad bör en sjukvård som strävar efter att uppnå en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen prioritera de som har störst behov. Lika villkor är alltså inte samma sak som lika vård. Insatserna måste anpassas så att de motsvarar olika människors olika förutsättningar och behov.

Programförklaring Nationell plattform för jämlik hälsa och vård (pdf)

I arbetet med jämlik vård har Nationella Självskadeprojektet arbetat med två spår. Det första utgörs av en strävan att involvera samtliga landsting/regioner i landet i arbetet för att utveckla god vård vid självskadebeteende. Det andra spåret handlar om kunskapsutveckling: Projektet har sökt både en bred och djup förståelse av självskadebeteende. Vilka är drabbade? Hur tar det sig uttryck? Vad beror det på? Vad finns det för behov och vad kan vara hjälpsamt för drabbade, närstående och vårdpersonal?

Utifrån kunskapsdokument och utbildningsmaterial pågår satsningar för att öka insikten kring att självskadebeteende kan ha olika funktioner och uttryckssätt för olika människor, samt att drabbade och vårdsökande kan ha olika behov och skilda förutsättningar för att få hjälp. Tillgången till, och förtroendet för, hälso- och sjukvård är fortfarande olika i olika samhällsgrupper, vilket personer med egen erfarenhet också vittnar om.

Frågor om bemötande har varit centrala i projektet. Att bli bemött med medkänsla, respekt och värdighet har lyfts upp som en faktor av yttersta vikt. I samtal om bättre bemötande blir normer särskilt intressanta eftersom normer så tydligt påverkar vår syn på andra och oss själva.

För att fler ska få tillgång till god vård behöver vi granska och utveckla våra verksamheter. Normkritik och normkritiska perspektiv är verktyg som kan hjälpa oss att förstå vem vården är anpassad för idag och hur vi kan göra den tillgänglig för fler. Med hjälp av normkritik kan vi synliggöra även små saker som vi gör som kan få personer som inte ”passar in” i normer att känna sig dåligt bemötta och i förlängningen bli mindre hjälpta av det vården erbjuder.

Normer finns i hela samhället och kan betecknas som oskrivna (och skrivna) regler och koder för hur man ska uppföra sig, se ut och leva. En norm är alltså vår dominerande bild av vad vi tycker är ”normalt” eller ”naturligt”. Vi förväntar oss att personer ska leva och uppföra sig enligt normer och vi kan bli handfallna, irriterade eller besvärade när någon inte gör det. Det finns generella normer i samhället om att man ska vara tjej/kvinna eller kille/man och det ska man vara på ett visst sätt. Man ska vara heterosexuell och ha relationer och familj på ett visst sätt. Det finns normer om att man som svensk ska vara sekulärt kristen, ha ljus hy och klä och uppföra sig på ett visst sätt. De som inte följer normer sticker ut. Den person som dagligen möts av höjda ögonbryn, överdriven nyfikenhet, irritation eller utstuderat osynliggörande är ofta medveten om sin position som just normbrytare.

Normer finns också inom särskilda fält och sammanhang. De finns såväl inom hästhoppning som på arbetsplatsen där vi jobbar. Vi kan konstatera att det finns en norm av, alltså en dominerande bild, att den självskadande patienten är en ung tjej med särskilda egenskaper och utmaningar, oftast associerat med emotionellt instabil personlighetsstörning. Det är också inom den gruppen som det stora flertalet studier gjorts, som i sin tur byggt upp mycket av den kunskap som psykiatrin utgår ifrån idag. Det innebär att den vård vi ofta erbjuder är utformad med just den patienten i åtanke.

Normativa föreställningar och en snävt anpassad vård motverkar arbetet med jämlik vård på flera sätt. Exempel på risker när det gäller vård vid självskadebeteende är:

  • Att hälso- och sjukvården inte upptäcker självskadebeteende hos till exempel äldre, pojkar, män och transpersoner. Att man inte heller ser, frågar efter eller tar självskadehandlingar på allvar hos de som inte pratar svenska, de som ”ser ut att må bra” eller de som skadar sig på ett mindre vanligt sätt.
  • Att den patient som uppfyller normen och vårdens idéer om hur en självskadande person ska se ut, inte får individuellt anpassad hjälp utan antas ha samma svårigheter och egenskaper som de andra ”självskadetjejerna”.
  • Att självskadebeteende inte upptäcks när det finns en samsjuklighet eller annan problematik som är mer synlig. Att vården till exempel förväntar sig ingen, eller annan, psykisk ohälsa hos män och äldre personer. HBTQ-personer vittnar ofta om att man i kontakter med vården enbart får prata om hur det är ”att vara HBTQ” och inte om det som verkligen tynger en.
  • Att vården har svårt att spegla alla som söker vård eftersom vi har liten eller ingen kunskap om de olika livsvillkor och erfarenheter som människor lever med. Till exempel saknar många inblick i vad det innebär att vara HBTQ-person, nyanländ i Sverige, att leva under svåra socioekonomiska förhållanden eller andra faktorer som innebär ökad stress och utsatthet i vardagen.
  • Att det inte utvecklas behandlingar som fungerar för olika personligheter och förutsättningar och att den som har komplex problematik inte får individuellt anpassad vård.
  • Att närstående som inte uppfyller normen om en heterosexuell kärnfamilj eller tvåsamhet inte får den hjälp och det stöd som närstående ska få.
  • Att personer som lever utanför normen inte söker hjälp på grund av rädsla att bli avvisad eller förlöjligad. Förtroendet för vården och andra institutioner kan bli lågt som en följd av tidigare negativa erfarenheter, både egna och andras.
  • Att ojämlik hälsa förstärks genom att personer både inom och bortom normen för en självskadande patient drabbas av utökat självstigma och försämrat mående om man inte vågar prata om eller söka hjälp för sitt dåliga mående.

Att ha med sig normkritiska perspektiv i sitt arbete i vården handlar i grund och botten om att se och lyssna på den unika individen man har framför sig istället för att utgå ifrån yttre attribut och gamla sanningar. Det är dock krävande att vara lyhörd och flexibel i varje möte istället för att gå de upptrampade stigar man gått så många gånger förut. Ibland kan vi uppleva det som rimligt, smart och tidseffektivt att hoppa över att ställa vissa frågor eftersom vår erfarenhet gett oss fog att lita på vår intuition, att vi redan ”vet” vem det är som sitter framför oss.

Det är förtjänstfullt att ha kunskap om att självskadebeteende finns representerat hos alla typer av människor men att det kan ta sig olika uttryck och fylla olika funktioner för den som utför det. Det är också hjälpsamt att veta att vård- och omsorgspersonal kan göra stor skillnad med relativt små medel − lyhördhet och respektfullhet. Det är viktigt att acceptera att vi behöver fortsätta lära och anstränga oss lite extra för att få vården att kännas som en trygg plats för alla.

Det finns olika sätt att arbeta med normer och ökad tillgänglighet. Det finns verktyg att använda internt, till exempel i arbetslaget. De handlar för det mesta om att våga prata om kultur och värderingar och att undersöka vad man själv har för fördomar och förgivettaganden som behöver utmanas. Ofta är det också hjälpsamt när någon kommer utifrån och hjälper till att analysera verksamheten. Då kan man titta på allt ifrån fysisk utformning och utsmyckning till informationsmaterial och bemötande för att bedöma om något går att ändra för att fler ska känna sig välkomna. En annan nivå handlar om prioriteringar av medel och resurser: Att satsa på de som har störst behov av hjälp vad gäller forskning, kunskapsutveckling och dimensionering av verksamheter som många efterfrågar.