Rekommendation 5: Information och överenskommelse om behandling

Hem/Rekommendationer för vård/Rekommendation 5: Information och överenskommelse om behandling
Rekommendation 5: Information och överenskommelse om behandling 2018-03-14T15:21:41+01:00
  • Illustration: Veronica Ljunglöf

Rekommendation 5:
Information och överenskommelse om behandling

Behandlaren ska tillsammans med individen, och hos barn även vårdnadshavare, gå igenom innehållet i bedömningar samt styrkor och begränsningar med tillgängliga behandlingar. Med utgångspunkt från denna diskussion sluter individen och behandlaren tillsammans en överenskommelse om behandlingen. Samtycke att dela informationen med närstående ska efterfrågas och dokumenteras.

Inledning

Patientlagen (SFS 2014:821) som trädde i kraft 1 januari 2015 syftar till att stärka individens ställning gentemot vården samt integritet, självbestämmande och delaktighet. Detta ska ske genom att informationsplikten utökas, att det förtydligas att vård inte får ges utan individens samtycke och en utvidgning av möjligheten att få förnyad medicinsk bedömning. Vårdgivaren ska i enlighet med detta på ett språk anpassat för individen förklara resultatet av gjorda bedömningar. Den erbjudna behandlingen inklusive styrkor, begränsningar, väntetider och biverkningar ska beskrivas på ett sätt som inbjuder till dialog. Individen måste ha möjlighet att ställa frågor och diskutera de olika delarna som ingår i såväl bedömning som erbjuden behandling. Information ska också ges om eventuella alternativa behandlingar som bedöms vara verksamma. Strukturerade modeller som exempelvis delat beslutsfattande kan med fördel användas för att etablera denna dialog och samarbete (Socialstyrelsen, 2012b).

För individer med självskadebeteende är information och överenskommelse om behandling särskilt viktigt av två skäl. Det första är återkommande rapporter som talar för att individer med självskadebeteende upplever brister i bemötande från vårdpersonal. Delat beslutsfattande är en systematisk metod som kan motverka detta. Det andra skälet är att dessa individer utgör en heterogen grupp. Närmre hälften av alla individer som får psykiatrisk vård har skadat sig under det senaste halvåret (Odelius & Ramklint, 2014). Utifrån detta finns det anledning att anta att hela spektrumet av psykiatriska symptom och syndrom kan förekomma samtidigt som självskadebeteende. En individualiserad, skräddarsydd behandling är därför extra viktig.

Den enskilde individens problem, styrkor, svagheter och livssituation utgör den plattform på vilken en vårdplan kan byggas. Planens värde ligger i de överenskommelser som kan göras och hållas. Detta kräver en lyhörd dialog. Behandlaren ska diskutera, enas om och dokumentera de långsiktiga målen med behandlingen tillsammans med individen som skadat sig. Möjliga mål kan vara att:

  • Förebygga upptrappning av självskadebeteendet.
  • Minska skador till följd av självskadebeteende eller minska eller upphöra med självskadebeteende.
  • Minska eller upphöra med annat riskfyllt beteende.
  • Förbättra funktion socialt, yrkesmässigt eller i studier.
  • Öka livskvaliteten.
  • Behandla andra psykiatriska sjukdomar.

Planeringen ska inledas så fort som möjligt och dokumenteras. Syftet med vårdplanen är att:

  • Identifiera realistiska och optimistiska långtidsmål. Bärande relationer, studier eller arbete/sysselsättning är viktiga delar.
  • Identifiera behandlingsmål (kopplade till långtidsmålen) och delmål för att uppfylla dessa. Det kan till exempel röra sig om ökade rutiner, ökade positiva aktiviteter eller minskade konflikter.
  • Identifiera roller och ansvarsfördelning inom vården respektive hos personen med självskadebeteende och eventuella vårdnadshavare.
  • Innehålla en riskhanteringsplan (se Rekommendation 4: Riskhanteringsplan).

Att skriva ut och erbjuda individen en kopia på vårdplanen även om den inte efterfrågas är ett bra sätt att skapa ett positivt samarbetsklimat. Om individen ger samtycke ska den delas med familj, vårdnadshavare, andra närstående och boendestöd eller personal som arbetar för andra huvudmän. Vårdplanen ska revideras efter en överenskommen tid, maximalt ett år.

Människor som säger nej till rekommenderad behandling brukar ha giltiga skäl för sin ståndpunkt. Att förstå varför personen inte vill vara kvar inom vården kan ofta vara nyckeln till förändring. Vårdgivare som möter dessa personer måste snabbt bedöma om inställningen beror på en pågående kris eller på andra faktorer. Andra möjliga faktorer kan vara att individen tidigare blivit illa bemött av vården och en inledande åtgärd är i sådana fall att arbeta aktivt för att återskapa ett förtroende. När en kris är uppenbar, bör vårdgivaren hjälpa personen att stabilisera sitt humör och tillstånd. När personen inte längre är i akut kris kan det vara bra att ha en diskussion om för- och nackdelar med behandling, samt vad som skulle krävas för att personen skulle bli villig att prova behandling. Det är ofta hjälpsamt att fokusera på långsiktiga snarare än kortsiktiga konsekvenser av självskadebeteendet. Om de kortsiktiga konsekvenserna ensidigt är i fokus kan det resultera i att personen inte finner motivation till att delta i behandling. Motiverande samtal (motivational interviewing, MI) har föreslagits som en modell att använda i dessa situationer (Kress & Hoffman, 2008).

Om självskadebeteendet är av lindrig karaktär får man låta personen gå. Hos barn/ungdomar som vägrar delta i behandling finns möjlighet att fortsätta ge stöd till vårdnadshavare. Om självskadebeteendet är livshotande eller innebär risk för bestående men och personen motsätter sig behandling bör läkare tillkallas för ställningstagande till tvångsvård. Konvertering (alltså att ändra vårdformen från frivillig vård till tvångsvård) bör endast användas i nödfall. Individen ska i dessa fall omgående få information om vad tvångsvård innebär enligt de rutiner som finns beskrivna i lagen om psykiatrisk tvångsvård. Man bör också informera om hur individen kan göra för att vara i säkerhet utan att vårdas med tvång. En förklaring ska alltid erbjudas till varför tvångsvården ges så att den inte framstår som oförklarlig eller oförutsägbar vilket i sig minskar sannolikheten att individen söker vård igen.