”Självskadebeteende borde bli en egen diagnos”

Hem/Nyheter/”Självskadebeteende borde bli en egen diagnos”

”Självskadebeteende borde bli en egen diagnos”

Hannah Parnén skadade sig själv i många år. Idag är hon frisk och är aktiv i föreningen SHEDO. Hon önskar att man ska börja se självskadebeteende som en separat problematik och att det blir en egen diagnos.

Fram till för ett och ett halvt år sedan var Hannah Parnén ordförande i föreningen SHEDO (Self Harm and Eating Disorders Organisation). SHEDO har som syfte att informera, skapa opinion och ge stöd kring självskadebeteende, ätstörningar och psykisk ohälsa. Nu har hon lämnat det uppdraget men är fortfarande aktiv som pr-ansvarig och föreläsare.

Hon är även engagerad i Nationella Självskadeprojektet och ingår i Södra nodens utvecklingsgrupp som representant för brukarna.

− Tidigare har det bara varit forskningen som gäller. Men patienters och anhörigas erfarenheter är en viktig del av evidensen och i Nationella Självskadeprojektet har man valt att lyssna på oss. Jag upplever att det är en förändring som håller på att ske generellt inom psykiatrin, säger hon.

När Hannah Parnén talar om självskadebeteende talar hon både utifrån SHEDO:s medlemmars och sin egen erfarenhet. Hon började skada sig själv redan innan hon hade börjat skolan och lyckades bli frisk först efter 25 år. Hon har många tankar om hur bemötandet och vården av patienter med självskadebeteende kan bli bättre.

− Attityderna har ändrats, men det finns mycket kvar att göra. Till exempel lever föreställningen att det bara är tjejer som skadar sig själva fortfarande kvar, trots att det handlar om lika många killar. I SHEDO kämpar vi hårt mot den uppfattningen och det finns ett jättestort kunskapsbehov. Inte minst behöver personal som arbetar på de somatiska akutmottagningarna mer utbildning, anser Hannah Parnén.

− För mig är det en tydlig målgrupp att satsa på. De som jobbar på akuten möter självskadepatienter när de mår som sämst och bemötandet då har jättestor betydelse för fortsättningen. Generellt är det mycket uppdelning mellan somatiken och psykiatrin. Jag önskar att man hade en helhetsbild och det kräver högre kompetens hos personalen.

Att självskadebeteende inte är en egen diagnos ser hon som ett stort problem.

− Vi var många som räknade med att det skulle bli så när diagnosmanualen uppdaterades i våras. Att det inte blev så var en stor besvikelse och i föreningen kommer vi att fortsätta att lobba för det. Idag får patienter med självskadebeteende diagnosen borderline eftersom det är den enda diagnos som har självskadebeteende som kriterium. Det är olyckligt. Man måste börja titta på självskadebeteende som en separat problematik, även om den givetvis många gånger inte förekommer ensam.

Inom ramen för Nationella Självskadeprojektet har SHEDO framfört en önskan om att man utvecklar en utbildning riktad till personal inom vården.

− Den ska handla om bemötande och attityder och ett inslag ska vara att någon med egen erfarenhet av självskadebeteende kommer och håller en föreläsning, säger Hannah Parnén.

Hon tror att det är det bästa sättet om man verkligen vill nå ut med budskapet.

− Jag har själv varit ute och pratat inför personal som arbetar inom vården och jag har fått en enorm respons, jag har sett vilket intryck det gör. Den personliga berättelsen och mötet är något som verkligen funkar, det kan inte ersättas med något annat

Hannah Parnén har inga problem med att prata om sina egna erfarenheter av självskadebeteende.

− För mig har det varit ganska så terapeutiskt. Och det är fantastiskt roligt att intresset är så stort. Min önskan är att kunna jobba med det här på heltid och att få möjlighet att nå ut brett. Jag skulle vilja prata med de högsta politikerna som sitter med pengarna och med de som jobbar på golvet inom vården. Och helst med alla däremellan. Nu är olika satsningar på gång och det händer saker, det är glädjande. Vi har kommit en liten bit på vägen, men det är fortfarande en jättelång väg kvar att gå.

2017-08-03T13:37:23+02:00 28 augusti, 2013|Taggar: , , , , , , |