Clara Hellner sitter både i Nationella Självskadeprojektets styrgrupp och leder Norra nodens utvecklingsarbete. Hon anser att vi har ett stort ansvar att göra något som lever längre än projektet.
Norra noden är den största av Nationella Självskadeprojektets tre kunskapsnoder och omfattar tolv landsting.
− Att samarbeta nationellt har varit en ny erfarenhet eftersom det är ett ganska ovant sätt att jobba på för landstingen. Det var väl egentligen inte sagt så från början, men det har blivit på det viset att de tre noderna har dragit igång lite olika idéer. Framöver kommer samordningen att bli allt viktigare så att vi tar del av varandras arbete, säger Clara Hellner.
Hon är läkare och specialist i barnpsykiatri och är lektor och docent vid Karolinska Institutet. Det är också hon som leder Norra nodens utvecklingsarbete.
− I norr har vi enats om tre saker som vi vill satsa på. ERGT-projektet som noderna driver gemensamt och som precis har kommit igång i praktiken är en av dem.
ERGT står för Emotion Regulation Group Therapy och är en amerikansk behandlingsmetod specifikt riktad till patienter med självskadebeteende. Inom ramen för Nationella Självskadeprojektet kommer den för första gången att prövas på olika mottagningar i Sverige. Metoden ska utvärderas efter ett år och man kommer då att ta ställning till om det är något man ska gå vidare med och sprida.
Det andra Norra noden vill göra är att utveckla utbildningar.
− Framförallt för norrlandslänslandstingen har det varit viktigt att de kan ske på plats hemmavid med tanke på långa avstånd och omsättning på personal, säger Clara Hellner.
Nodens tredje satsning är att genomföra en mätning, som kommer att ske under hösten 2013. I dag vet ingen hur vanligt det är att patienter inom psykiatrin skadar sig själva, men genom att genomföra en prevalensmätning hoppas man få en bättre uppfattning. Under två veckor kommer alla patienter över 12 år på slumpmässigt utvalda barn- och vuxenpsykiatriska kliniker över hela landet att tillfrågas om att svara på en enkät.
− Urvalet är representativt och det täcker in både stad, storstad och landsbygd, säger Clara Hellner.
Enkäten ska bland annat ge svar på om förekomsten av självskadebeteende varierar i olika åldrar och mellan olika delar av landet. Och för första gången kommer man ha ett underlag att jämföra med. Clara Hellner räknar med att det efter den första kommer att göras återkommande mätningar med några års intervall.
− Till exempel kommer vi då att kunna se om förekomsten av självskadebeteende ökar eller minskar över tid. Jag utgår från att vi genom mätningen kommer att hitta ett mörkertal bland patienter som aldrig har berättat eftersom det aldrig är någon som har frågat, säger hon.
På samma sätt som man inom psykiatrin är skyldig att fråga patienter om självmord tycker Clara Hellner att personalen borde utbildas i att fråga om självskadebeteende. Hon konstaterar att fenomenet alltid har funnits.
− Det är bara det att intresset kring det har kommit först på senare år. Men det är fortfarande så otroligt mycket som vi inte vet på det här området och vi tror så mycket, säger hon.
Även om det saknas kunskap inom vården upplever Clara Hellner att synen på självskadebeteende har förändrats till det bättre.
− Men det finns fortfarande en moraliserande och värderande aspekt. Jag tror att det handlar väldigt mycket om att öka kunskapen hos personalen, men också om att man ska våga lita till sin medmänsklighet. Man kan bli förlamad av att tänka att man ska göra på ett visst sätt, men genom ökad kunskap och träning kan man förbereda sig och på så sätt skapa en trygghet i mötet.
Att regeringen har valt att satsa pengar på Nationella Självskadeprojektet ser Clara Hellner som väldigt positivt och som ett tecken på att man är medveten om att omhändertagandet av patienter med självskadebeteende behöver bli mycket bättre. Hon framhåller ätstörningsvården som ett gott exempel där kunskapen från början var låg men där utvecklingen har gått snabbt.
− Nu har vi fått extra resurser för att man vill att vi ska göra något bra på kort tid och på ett område där vi vet väldigt lite. Det är lovvärt, det handlar om en viktig grupp att bry sig om. Det finns kanske de som tycker att man borde satsa pengarna på något annat, men vi har fått dem till det här och nu gäller det att göra det bästa av dem. Vi har ett stort ansvar att åstadkomma något som lever längre än projektet, säger hon.