Redan vid sitt första möte kom Södra nodens utvecklingsgrupp fram till vad man ville bidra med för att förbättra vården av unga med självskadebeteende.
– Tillsammans hade vi en massa idéer, det utmynnade i att vi bestämde oss för att skapa någon form av kvalitetsdokument. Vi var överens om att det sakandes en svensk sammanställning av den forskning och erfarenheter som faktiskt finns på området idag, säger Sofie Westling. Hon är psykiater och jobbar som läkare i Psykiatri Skånes DBT-team i Lund och var en av dem som under slutet av förra året ansvarade för huvudsammanställningen av dokumentet.
Det har varit en lång process och delar av dokumentet har skrivits om flera gånger. Utvecklingsgruppen har lagt ner mycket tid och arbete, men enligt Sofie Westling har det varit mödan värt. Kvalitetsdokumentet är tänkt att fungera som en manual, en handbok som man ska kunna gå till och läsa ”hur gör jag i den här eller den här specifika situationen?”.
– Vi i utvecklingsgruppen upplevde att det fanns ett stort sug efter en liknande sammanställning, säger Sofie Westling.
Första utkastet består av tre delar: grundläggande kunskap, bemötandefrågor och utredning och behandling. Avslutningsvis landar det i tio rekommendationer där den första är att personer med självskadebeteende ska bemötas med medkänsla, respekt och värdighet.
– Anledningen till att det har hamnat överst är att det har visat sig att det första mötet med vården kan ha en avgörande betydelse för hur det går för patienten sedan. Samtidigt handlar det här om en patientgrupp som generellt sett inte triggar igång de bästa sidorna hos de som jobbar i vården, även om det har blivit bättre, säger Sofie Westling.
Dokumentet, som har arbetsnamnet Insatser för minskat självskadebeteende − Rekommendation för utveckling av psykiatrisk vård kommer i första hand att implementeras i de sju landsting som ingår Södra noden.
– Men det är fritt fram för den som vill att ta del av det. Meningen från början har varit att göra ett dokument som man faktiskt har praktisk nytta av och jag tror och hoppas att det kommer att spridas på grund av sin användbarhet, säger Sofie Westling.
– Det är tänkt att det ska hållas levande under det här året, det ska kunna modifieras och förändras. Mot slutet av projekttiden kan man kanske se det som en slutprodukt, då är det möjligt att det kommer att tryckas, fortsätter hon.
Under 2014 genomför Södra noden bland annat en stor utbildningssatsning där man främst riktar sig mot medarbetare inom specialistpsykiatrin. Utbildningarna utvecklas med utgångspunkt i dokumentet Insatser för minskat självskadebeteende − Rekommendation för utveckling av psykiatrisk vård.
Ett koncept kallas Att möta självskadebeteende − Kunskap, förståelse och färdigheter för hjälpande insatser och är en fyra-dagars utbildning. Ambitionen är att den ska erbjudas varje län i noden två till fem gånger under året. Syftet är att stödja förverkligandet av flera av rekommendationerna i kvalitetsdokumentet så att det i praktiken faktiskt ska ske en förändring och bli en förbättring av vården för personer med självskadebeteende. Det planeras fler utbildningar för andra målgrupper framöver under året, men det är ännu inte klart hur de kommer att se ut.
En utbildningssatsning riktad mot läkare och psykologer inom allmänpsykiatrin planeras under 2014.
– De flesta patienterna med ett självskadebeteende kommer inte till högspecialiserade terapier och ska inte det heller. Då behövs kunskap kring generella principer för hur man ska utreda och handlägga patienter med självskadebeteende på en allmänpsykiatrisk mottagning, säger Sofie Westling.
Det har gått nästan tio år sedan Socialstyrelsens larmrapport Vad vet vi om flickor som skär sig? (pdf) kom. Självskadebeteende i sig var då inget nytt fenomen men rapporten bidrog till att sätta fokus på något som tidigare inte varit så allmänt känt. Behovet av att lära sig mer är inte heller nytt, men hur kommer det sig då att ingen gjort en sammanställning av kunskap och erfarenheter tidigare?
– Jag tror faktiskt inte att tiden har varit mogen. Det handlar trots allt om en relativt sett ny patientgrupp och det tar tid att samla tillräckligt med kunskap och erfarenhet. Först nu har vi närmat oss och detta är en början, säger Sofie Westling.