Avsnitt 3 Basmodul: Riskfaktorer

Hem/Utbildningar/Basmodul/Avsnitt 3 Basmodul: Riskfaktorer
Avsnitt 3 Basmodul: Riskfaktorer 2017-08-30T16:18:26+00:00

Avsnitt 3. Riskfaktorer för självskadebeteende

Det finns olika faktorer som ökar risken för att någon utvecklar ett självskadebeteende. Dels är det faktorer som generellt ökar risken för psykisk ohälsa, till exempel i tid avlägsna faktorer så som:

  • Genetisk sårbarhet
  • Traumatiska upplevelser eller negativa livshändelser

Dels är det faktorer mer närliggande i tid som till exempel:

  • Stresskänslighet
  • Känslomässig reaktivitet
  • Färdighetsbrister i att förstå och förmedla vad man känner, tycker och upplever
  • Sömnsvårigheter

För att förklara varför man börjar med självskadande handlingar snarare än andra sätt att hantera sin sårbarhet och sina svårigheter, föreslås ytterligare självskadespecifika riskfaktorer. Du kan läsa mer om dem nedan. Forskningsstödet för dessa riskfaktorer är ännu inte klarlagt och behöver studeras vidare.

  • Social inlärning: Beteendet påverkas av andras självskadebeteende, antingen direkt och personligt eller mer indirekt och opersonligt. Det kan ske genom att man tar del av beskrivningar på olika sätt att skada sig eller att till exempel medier beskriver hur andra skadar sig.
  • Självbestraffning: Om individen har erfarenhet av en kritisk omgivning och en inlärningshistoria av att upprepat få negativa omdömen riktade mot sig, ökar risken för att börja rikta sin egen besvikelse mot sig själv som en följd av egna självdömanden.
  • Social signalering: Ett sätt att signalera lidande när andra kommunikationsförsök inte lyckas.
  • Pragmatiskt och lättillgängligt: Tillgänglighet till föremål att skada sig med, till exempel rakblad, kan vara en riskfaktor. Tillgängligheten i kombination med ett självskadebeteende kan ge snabb lindring och kan användas i många av personens vardagliga sammanhang.
  • Smärta/smärtlindring: Personer som har minskade smärtförnimmelser vid självskadetillfället löper sannolikt större risk att använda sig av självskadebeteende, jämfört med andra där smärtan minskar benägenheten att skada sig själv.
  • Identifikation: En riskfaktor är om man utvecklar en identitet som självskadande eller på annat sätt integrerar självskadande som en del av sin självbild.

Sammanfattningsvis verkar risken för att börja och fortsätta med självskadebeteende öka om man har en historia av negativa livshändelser, är känslomässigt reaktiv (till exempel irriterad eller ilsken), lider av nedstämdhet, självhat och sömnsvårigheter. Därtill kan läggas att risken ökar om personen lever eller har levt i ett sammanhang där social och känslomässig bekräftelse inte ges i den utsträckning som behövs. Hos ungdomar kan det också bero på en familjs livssituation och svårigheter som sammanfaller (både egna och föräldrarnas problem) samt om man omges av andra som skadat sig själva eller kommunicerar om det.

Detta visar att självskadebeteende är komplext och kan både i sin uppkomst och i sin funktion variera väldigt mycket mellan olika personer. För att en bedömning och en behandling skall bli så framgångsrik som möjligt måste självskadebeteendet ses i ljuset av personens övriga svårigheter och livssituation. Således är en personlig kartläggning viktig och nödvändig så tidigt som möjligt vid upprepat självskadebeteende.

Självskadebeteende kan vara en mängd olika handlingar som en person gör i syfte att skada sig själv. De flesta som lider av ett självskadebeteende har ett annat syfte än att avsluta sitt liv. När man undersöker vad som lett fram till handlingen uttrycker många att intentionen inte var att ta sitt liv. Bakom självskadebeteendet kan det finnas ett psykiskt lidande som är kopplat till tankar om självbestraffning eller att man känner att man är misslyckad som människa. Att skada sig själv på olika sätt kan göra att starka känslor av ångest eller annat psykiskt obehag kortsiktigt minskar.

På så sätt kan självskadebeteendet på ett till synes paradoxalt sätt avleda hopplöshet och suicidala tankar för stunden. Denna process, det vill säga att psykiskt obehag på kort sikt minskar, kan man benämna som beteendets funktion. Det har att göra med de direkta kroppsliga och psykologiska konsekvenser som självskadebeteendet orsakar. På lång sikt blir dock självskadebeteendet en del i en ond cirkel av skam, ökad ångest och fysiska skador i form av sår och ärr. De flesta som har ett självskadebeteende kan förnuftsmässigt inse att det skulle vara bättre att ha andra strategier att hantera svåra outhärdliga känslor. För dem som har haft ett självskadebeteende under lång tid kan det ha blivit en vana att hantera svåra känslor på detta sätt, samtidigt som toleransen för starka känslor också då kan blir lägre.

Det är viktigt att i all kommunikation förmedla hopp genom att beskriva att det finns andra sätt att hantera ångest och smärtsamma känslor på än att skada sig själv. Det är viktigt att ge den som har ett självskadebeteende utrymme att reflektera och tänka ut vilka strategier för att hantera starka outhärdliga känslor som passar just den personen, för att sedan mer stegvis kunna närma sig starka känslor. Vägen mot att sluta med ett självskadebeteende är ibland skakig och gropig och det finns inte en gemensam lösning för alla, men det går att få ett liv man önskar utan ett självskadebeteende.

Självskadebeteendet fungerar som sagt för många som en flykt från negativa och påfrestande känslor. Något förenklat kan man säga att negativa känslor, ur ett evolutionsteoretiskt perspektiv, fyller funktionen att signalera att det är viktigt att agera för att undvika hot eller fara. Tillstånd av glädje och lugn hjälper oss å andra sidan att stanna kvar i situationer. Känslor har också ett kommunikativt syfte och ger oss människor möjlighet att via dem snabbt kommunicera med kroppsspråk och utan att behöva använda ord.

Det finns således ett viktigt överlevnadsvärde i att uppleva och förmedla känslor eftersom det underlättar socialt samspel, vilket fyller en mycket viktig funktion i det mänskliga livet. I det moderna samhället är dock känslornas uttryck och funktion mer komplex och ibland motsägelsefull. Det är till exempel inte funktionellt att fly eller undvika alla situationer som upplevs som obehagliga. När vi befinner oss i en ny situation får de flesta ett obehag just för att vi inte känner igen oss. När vi övervärderar denna information kan det bidra till att vi lämnar situationen eller undviker den helt. Snarare är det en utmaning att kunna hantera känslor av osäkerhet, frustration och social ångest och ändå handla ändamålsenligt.

Vi människor är också olika när det gäller i vilken utsträckning vi reagerar känslomässigt. Vissa har en benägenhet att reagera snabbt och starkt och kan också behöva en längre tid för att återgå till en lugnare sinnesstämning igen. Att reagera med mycket starka känslor kan också leda till en känsla av tomhet eller att man upplever att ”det inte går att tänka”. Detta fenomen är sannolikt en effekt av att stark känslomässig affekt påverkar de kognitiva förmågorna till att hantera de symtom och reaktioner som starka känslor genererar (Kåver, 2009). Det kan leda till att vi tillfälligt får något sämre tillgång till våra kognitiva resurser såsom förnuftsresonemang, problemlösningsförmåga och logiskt tänkande. Detta kan också förklara det till synes motsägelsefulla i att en person med självskadebeteende kan framstå som samlad och förnuftigt resonerande i vissa sammanhang och i andra situationer vara helt uppfylld av kaotiska känslor. Det kan i sådana situationer vara svårt att kommunicera med omgivningen (Kåver & Nilsonne, 2002).

Det är mycket som väcker känslor hos oss. Det kan vara tankar vi får eller händelser som sker, dofter eller ljud, synintryck eller en kommentar från någon. Det kan handla om minnen av gamla händelser som väcker känslor. Det som väcker en känsla hos en person väcker kanske en annan känsla hos någon annan. Detta betyder att funktionen av en självskada kan vara ytterst olika mellan olika personer och vid olika tidpunkter. Att lugna sig själv, straffa sig själv, få omsorg av andra, känna spänning, känna smärta, slippa något, stoppa påträngande tankar eller uppleva lättnad är alla exempel på funktioner som självskadebeteende kan ha, där starka känslor är en gemensam nämnare.

Dessa olika upplevelsemässiga funktioner har också klarlagts och definierats i vetenskapliga studier (Klonsky, 2011; Klonsky & Glenn, 2009). Personer som har ett självskadebeteende upplever ofta att det är ett snabbt sätt att hjälpa sig själv att hantera starka känslor som i stunden upplevs omöjliga att hantera. Nackdelen är att det på längre sikt kan leda till mer av starka obehagliga känslor såsom skam, ångest eller dåligt samvete. Allt mer forskning visar på att icke-suicidalt självskadebeteende har en reglerande effekt på olika känsloupplevelser och/eller sociala situationer (Gratz, Tull & Gunderson, 2008; Turner, Chapman & Layden, 2012).

Ibland kommer känslor plötsligt och till synes utan koppling till den aktuella situationen. Det är också vanligt att styrkan på känslorna inte är i paritet med den situation som är aktuell. Man brukar då tala om sekundära känsloreaktioner. Ett exempel på sekundära känsloreaktioner är när vi blir ledsna och besvikna men har svårt att uttrycka dessa känslor i ord och handling. Vi kan då istället reagera med impulsivitet och ilska.

Att känslor uttrycks på detta motsägelsefulla sätt kan också få effekten att andra inte förstår eller tar en på allvar när man förmedlar en känsla. Om omgivningen ser ilskan eller irritationen blir det svårt att hjälpa till och då missas möjligheten att via samspel med andra lära sig att reglera ledsenhet och sorg på ett effektivt sätt. Genom att sätta ord på känsloupplevelser och förmedla dem till andra underlättas förmågan att reglera intensiteten i känslan. Vi har alla olika sårbarhet för känslor och personer med självskadebeteende verkar ha en benägenhet att reagera med starka och intensiva känslor (Gratz & Roemer, 2008; Klonsky, 2007; Nock & Mendes, 2008).

Läs mer om normer och etnicitet