Det är av vikt att vården planeras och följs upp tillsammans med patienten (SFS 1982:763). Att gemensamt och i förväg vara öppen om både patientens självskadebeteende och avdelningens regler eller riktlinjer kring det, är en förutsättning för att tillsammans kunna hantera de situationer som kan leda till ett självskadebeteende hos patienten. Att villkora vården genom nolltolerans är att lägga ansvaret helt och hållet på patienten, vilket kan få en paradoxal effekt med ökat behov av att skada sig själv.

Observera att detta inte betyder att vi godkänner ett självskadebeteende. Både patient och personal vill få till stånd en förändring. Det är bara en förutsättning för att en förändring ska kunna komma till stånd. En förändring föregås oftast av att man ser verkligheten som den är i stunden, med andra ord acceptans. Ett självskadebeteende kan vara det sätt en person just för tillfället har för att hantera svåra känslor och kommunicera och uttrycka dåligt mående. Att vara medveten om och acceptera detta underlättar när man ska våga prova andra sätt att hantera starka känslor och dåligt mående. Att konsekvent bestraffa ett självskadebeteende blir att bestraffa personens rådande sätt att uttrycka sina behov och därigenom försvåra vidare kommunikation kring en förändring. I en gemensam vårdplanering finns möjlighet att i förväg klargöra patientens sårbara situation, samt komma överens om vilka färdigheter patienten behöver/vill öva på under tiden på avdelningen, för att öka känslomässig reglering och minska risken för självskadebeteende.

För att förstå den andres reaktioner i situationer med starka känslor närvarande och starka impulser att skada sig själv, kan man jämföra med hur det känns när man har ett starkt behov av att klia sig men inte kan. Det finns olika sätt att hantera det och dessa olika sätt behöver vara tydligt överenskomna och personligt anpassade så de inte bara uppfattas som yttre krav eller regler.