Avsnitt 2 Basmodul: Definition och förekomst

Hem/Utbildningar/Basmodul/Avsnitt 2 Basmodul: Definition och förekomst
Avsnitt 2 Basmodul: Definition och förekomst 2018-03-15T08:56:58+00:00

Avsnitt 2. Definition och förekomst av självskadebeteende

I litteratur och internationella vetenskapliga artiklar kring självskadebeteende definieras fenomenet på olika sätt. Ett sätt att se på självskadebeteende är att det leder till synliga sår i huden. Andra menar att riskfyllda sexuella kontakter eller att ta droger eller använda alkohol på ett destruktivt sätt är en typ av självskadebeteende. När en människa gör handlingar som leder till negativa konsekvenser för den egna kroppen ligger det nära till hands att tänka på dessa som ett självskadebeteende eller som självdestruktiva handlingar. Det diskuteras också i vilken utsträckning självskadebeteende ska definieras som ett suicidalt beteende, det vill säga om den som skadar sig själv gör det med avsikt att ta sitt liv. Det är helt enkelt inte helt tydligt vad som menas med självskadebeteende och vad självdestruktivt beteende i en bredare bemärkelse innebär. För att du som tar del av den här utbildningen ska veta vad vi menar när vi talar om självskadebeteende kommer vi att beskriva de definitioner som använts i forskningen och presentera definitionerna som ligger till grund för de kunskaper som lärs ut i denna utbildning. Vi kommer också att föra resonemang kring skillnader mellan att ha avsikt att ta sitt liv och att skada sig själv, till exempel genom att skära eller bränna sig.

Non-suicidal self-injury (NSSI) är en definition som ofta återkommer inom den internationella forskningen. Översatt till svenska betyder det självskadebeteende utan suicidal intention. Begreppet innefattar självskadebeteende som innebär självförvållade skador på huden, till exempel genom att skära sig, bränna sig, slå sig eller skrapa huden. De skador som uppstår i den egna huden ska inte vara socialt sanktionerade, såsom tatueringar, piercing eller liknande. I de vanligaste och mest använda diagnostiska systemen DSM-IV, DSM-V och ICD-10 benämns självskadebeteende som ett av nio symtomkriterier vid personlighetsstörningsdiagnoserna borderline personlighetstörning och emotionellt instabil personlighetsstörning. NSSI däremot är definierat som ett problembeteende som inte nödvändigtvis behöver vara kopplat till en personlighetsstörning, men benämns inte heller som en självständig psykiatrisk diagnos.

Med denna definition har personen med självskadebeteende ingen uttalad suicidavsikt utan beteendet fyller andra syften. Exempel på ett sådant syfte eller funktion vid NSSI är att individen på kort sikt minskar sin just då starka psykiska smärta eller sina obehagliga kroppsliga sensationer. NSSI kan ibland få sociala konsekvenser genom att omgivningen reagerar när någon skadar sig, och att personen först då blir omhändertagen och bekräftad. Generellt sett är det viktigt att tänka på att den som skadar sig själv sannolikt just då har en socialt och/eller psykologiskt svår situation. Att tillsammans med den som har ett självskadebeteende undersöka i vilken utsträckning självskadebeteendet är kombinerat med psykisk ohälsa är därför viktigt. Om personen lider av mer långvarig psykisk ohälsa såsom depression, ångest och/eller suicidalitet är det viktigt att bedöma detta eftersom det är tillstånd som också behöver behandlas.

Det finns fördelar med att definiera självskadebeteende på ett sätt som särskiljer det från självmordshandlingar eftersom det tydliggör vilken betydelse eller funktion som självskadebeteendet har för den specifika personen i dennes liv. Forskning visar att andelen självskadehandlingar som gjordes i syfte att ta sitt liv hos en grupp personer som hade kontakt med psykiatrin var relativt låg (Linehan, Comtois, Brown, Heard & Wagner, 2006). Det är dock viktigt att ta i beaktande att personer med självskadebeteende ofta har tankar på att ta sitt liv och många av dem har också gjort suicidala handlingar (Nock, Joiner Jr., Gordon, Lloyd-Richardson & Prinstein, 2006; Zlotnick & Donaldson, 1997). Att ha skadat sig själv kan alltså vara en riskfaktor för att faktiskt göra suicidförsök eller fullbordat självmord. Det kan därför i vissa fall vara viktigt att göra suicidriskbedömning när man möter personer som har ett självskadebeteende.

Olika forskare (Nock, 2009, 2010; Nock & Favazza, 2009) har försökt få till stånd en begreppsanvändning som stämmer överens med den kliniska bilden av självskadebeteende. Man har försökt ta hänsyn till olika typer av självskadehandlingar och funnit att det är relevant att dela upp dem i olika kategorier (översättning och anpassning; Bjärehed, Wångby-Lundh & Lundh, 2012). Det övergripande begreppet är självdestruktivt beteende som innebär avsiktliga beteenden som utförs med vetskapen att de kan leda till fysisk eller psykologisk skada. Man skiljer på självskadebeteenden som är direkt självskadande och de som är indirekt självskadande. De som är gemensamt för dessa båda typer av självdestruktiva handlingar är att de utförs med vetskap om att de kan leda till fysisk eller psykologisk skada.

De kan definieras olika beroende på om dess konsekvenser är avsedda eller inte. Vid missbruk av alkohol eller droger, vid olika typer av ätstörningar och när det gäller beteenden så som oskyddat sex, våldsutövning eller andra riskfyllda handlingar, är beteendet inte avsett att skada, men konsekvenserna är indirekt självskadande. Att utföra en direkt självskadehandling definieras som att skadan är en konsekvens av men också själva avsikten med handlingen. Typiska sätt att skada sig själv på är att skära sig eller bränna sig i huden. Riva, rispa, bita sig själv eller hindra sårläkning är andra exempel. Dra ut hår, dunka/slå sig själv eller sticka sig med nålar är också relativt vanligt.

Ovanstående är exempel på icke-suicidalt självskadebeteende och kan delas in i kategorierna milda (sällan förekommande, mindre omfattande skador), måttliga (måttligt skadliga) eller svåra (ofta förekommande, relativt omfattande skador). Förutom icke-suicidalt självskadebeteende som är i fokus för denna utbildning så förekommer icke-suicidala fenomen även hos personer med psykossjukdom och personer med utvecklingsstörning. Denna typ av självskadebeteende har en annan karaktär och beskrivs inte ytterligare i denna utbildning.

Läs mer om normer

I modellen nedan skiljer man på handlingar som är indirekt självskadliga och handlingar som är direkt skadliga under ett övergripande begrepp: självdestruktivt beteende. Begreppet självskadebeteende blir med denna definition ett exempel på en direkt självskadlig handling utan suicidal avsikt. Destruktivt sex eller medvetet risktagande är här exempel på en indirekt självskadande handling. Överdoseringar av olika typer är en vanlig orsak till att personer med självskadebeteende behöver sjukhusvård. Det kan då både handla om att personen haft en suicidal avsikt och på samma gång kan det vara en strategi för att hantera starka negativa känslor.

Nocks modell

Nocks modell för begreppsanvändning vid självdestruktivt beteende

Förslag på begreppshierarki och begreppsanvändning vid olika självskadebeteenden.

Svenska studier visar att relativt många ungdomar har provat att skada sig själv. Uppemot 40 procent av de undersökta ungdomarna i en skolundersökning gjord i svenska högstadieskolor uppger att de någon gång i sitt liv har gjort en icke-suicidal självskada (Bjärehed et al., 2012; Zetterqvist, Lundh, Dahlström & Svedin, 2013). Detta förutsatt att ungdomarna som fyllt i enkäten presenterats för olika metoder att skada sig själva. I undersökningarna har man då frågat om man någon gång i sitt liv till exempel skurit, bränt eller slagit sig.

När det gäller vuxna i Sverige saknas studier som undersökt förekomsten i normalpopulationen, men internationella studier visar på en livstidsprevalens på mellan 4 och 6 procent (Briere & Gil, 1998; Klonsky, 2011). I kliniska grupper är förekomsten högre. Det finns internationella studier som visar en förekomst hos ungdomar i psykiatrisk slutenvård på 40−80 procent (Nixon, Cloutier & Aggarwal, 2002; Nock & Prinstein, 2004). Skillnaden i förekomst varierar beroende på i vilken utsträckning personerna har psykiatrisk samsjuklighet. Det fanns tidigare inga svenska studier som beskrev förekomsten av självskadebeteende i en klinisk population, till exempel hos patienter som sökt psykiatrisk vård. Inom Nationella Självskadeprojektet genomfördes dock en prevalensmätning angående detta 2013. 

Läs mer om grad av självskada